linnochlivet

 

Jag har en liten crush på denna man.

I alla fall hans röst.

Hur magisk?

 

Videon är dessutom så snygg!

 

Här å.

Helgen spenderades hos min fina man i Gävle.

Jag tog tåget, iväg och bort från verkligheten ett slag.

Det var skönt.

Få bli ompysslad, pyssla om och bara vara där kärleken är nära och kylskåpet alltid fullt.

 

Vi tittade på fotboll, lagade mat & myste.

Ungefär så.

Men det bästa av allt var att få tända ljus & brasa och prata med varandra långt in på småtimmarna.

 

Jag älskar att vi har så mycket närmre till varandra nu.

Jag älskar honom.

Johan.

 

 

 

Blir så jäkla gla

när grymma kvinnor gör grym musik.

Här är ett exempel.

En stark favorit, perfekt för höstmyset!

 

På en dag var sensommaren som bortblåst och inte ett spår syns längre.

 

Jag gillar hösten.

Jag tycker om dagar som denna när regnet vräker ner. Man är alldeles kall och våt när man stiger innanför dörren och får kliva ur både byxor och tröjor för att sedan krypa ner i det skönaste man äger.

Hälla upp en riktigt stor kopp med rykande varmt te att värma händerna mot.

Fylla rummet med levande ljus vars lågor stillsamt vajar och skapar lekande mönster på väggarna bakom.

 

Men jag var ändå inte beredd på mörkret.

På hur mörka dagarna blir när molntäcket vägrar spricka.

Hur det får en att vandra i en dvala som håller en hårt, hela dagen.

 

I kvällsmyset, med filten, tekoppen & ljusen, det är där jag vill vara.

 

 

 

 

 

Kall december morgon.
Klivet på ett lila tåg med fler väskor än jag kan bära.
Mamma & lillebror på andra sidan det tjocka glaset - försvinner sakta bort.
Pappa i tågets tysta kupé. För längesedan insjunken i boken, precis som vilken morgon som helst. Kanske oförändrad på utsidan men inte på insidan. Hoppas jag.

Lund.
Tre damer räddar livet på mig när jag störtar ner för rulltrappan.
För många väskor. Tunga som sten.
Göteborgståget.
Väntan.
Möter fina Marina, då helt okända Marina och slutligen buss mot fjällen.
Intervjuas. Jobba som skidlärare säger jag och tror inte mig själv när jag hör orden.
Bergodalbana i magen. Lugn och storm om vartannat.
Sen kväll.
Framme vid ett fjäll inbäddat i mörker.
Körs till lägenheten och går upp för trappan till 4:an.
Mitt nya hem.

Det blir som att flytta in i en sån där glasglob som man kan skaka på så att det snöar i den.
Efter första dan hade jag ett nytt liv. Ett liv som bara dom som varit i samma glasglob som jag kan förstå. Man gör tappra försök att måla upp hur världen inifrån ser ut men aldrig att det blir detsamma. Men såhär mycket kan jag säga.
Jag fick inte bara ett nytt hem... utan det bästa jobbet, nya fantastiska erfarenheter, en ny stor familj och en skattkista fylld av nya underbara minnen. Och så kärleken såklart. Jag hittade kärleken. Denna gången på riktigt.

Är det ett tecken på att man börjar bli äldre när man allt oftare använder sig av frasen "tänk vad tiden går"? Det var i alla fall precis så jag tänkte när jag snubblade in på min egen blogg och läste det senaste inlägget; skrivet för ungefär ett år sedan.

Tänk vad tiden går.

Jag tänker på vad jag tänkte då. Nyss hemkommen efter mitt livs första arbetsintervju. Trött som ett as. När jag läser orden infinner sig känslan av var jag befann mig då. Med en gång är jag tillbaka där. Det kittlar att sitta med facit - att veta vad som hände med de bollar jag satt i rullning där och då. Jag känner mig större. Som om jag blivit några centimeter längre (kanske även några på bredden). Jag har tagit mig ett par trappsteg högre upp och har numera en helt annat vy att blicka ut över än förut. Och det är väl precis så det är. Nya erfarenheter får en att växa. Men det är först efter det gångna året som jag verkligen kan förstå det.

Detta året har gjort så jävla mycket för mig. Jag har vågat göra saker för mig själv. Vågat kasta mig ut - jag har vågat kliva utanför rutan. Att ta mig hemifrån och göra något som jag alltid velat är det bästa jag någonsin gjort, hur klyschigt det än låter. Fast än min envisa oron trängt sig gick jag på den där lilla känslan av mod, styrka och förnyelse. Fast än jag hann ångra mig femtielva gånger bestämde jag mig och vägrade låta hjärnspökena få vinna. Denna gången skulle jag visa att jag kunde!
Tacka fan för att jag gjorde det. För så tusan vad jag vann.
Jag står numera på egna ben. Känner mig fri från gamla gängor och det förflutna tragget. Därmed inte sagt att jag nu kan tveka och känna mig nervös inför nya utmaningar. Men jag är inte längre lika rädd för att ta språnget.

Ja tänk vad tiden går. Ett år går fort - men så mycket ett år kan innehålla om man bara vill och vågar. Visst blir man äldre, men det gör inget när man hela tiden kan växa och lära sig nya saker.
Så våga. Knuffa er själva utanför den fyrkantiga box ni står i. Våga göra en förändring. För det bästa är, att en förändring kan vara precis vad som helst - stor som liten.

Jag tänkte försöka vara lite mer aktiv nu. Jag menar mer än ett inlägg om året iaf. Tror jag kan slå det.

HAAJ!

 

Efter en avklarad arbetsintervju och över nio timmars tågresa i ryggen är jag slut. Helt slut.

Konstigt hur man kan bli så otroligt trött av att göra ingenting för att sen presetera en halvtimma och sedan fortsätta med ingenting. Det gick bra tror jag, och jag är åter hemma i Skåne, men trött är jag. Lite sådär trött så det hade varit skönt att gråta en skvätt. Gissa om jag är glad att mannen på bilden finns just idag. James Vincent McMarrow heter den fina. 

Han har räddat min kväll med sin sköra, alldeles förtrollande röst och med de mest vackra låtar på sin senaste skiva. De får mig att gråta, le och sväva på samma gång. Alltsammans med texter som träffar precis in i det djupaste av mig. Snälla, vad ni än gör. Spana in detta, det är ett mästerverk, jag lovar.

 

 

Think about it, there must be higher love  Down in the heart and in the stars above,  Without it, life is wasted time.  Look inside your heart, I'll look inside mine

 

Nya vänner. I dubbel bemärkelse.

Avslutningen på helgen var himla fin.

Mest det jag ville säga.

 

Jag har haft en magisk vecka. Hektisk men helt magisk.

Mycket har dominerats av Malmöfestivalen och det hela blev så mycket bättre än jag tänkt mig.

Men jag har även hunnit slappna av och njuta av det fina vädret på hemmaplan vilket har varit otroligt lyxigt.

 

Onsdag, torsdag och fredags spenderades alla nere i malmö men galet bra konserter av bland annat Soundtrack of our lives, the Hives, Kapten röd, Timbaktu samt Hoffmaestro (!).

Vi har hoppat och skrikit och inte minst dansat fötterna av oss i sensommarvärmen framför scenerna, så himla fint.

Lite vin i solskenet vid kanalen,  promenerat bland ivriga festivalbesökare & botaniserat i vad för krimskrams som erbjuds i ståden längs gatorna detta år, festivalmat i skydd för störtskur, musik som gör en glad i hela själen och extranummer som överträffar allt, en öl på pubben bredvid med nytt härligt folk, ännu mer musik och slutligen på ett tåg hem tröttare än någonsin men så jävla glad.

 

Det blev inte så himla mycket sömn, jag kände att förkyldningen som låg och pryde växte sig starkare och när jag på fredagen steg upp tidigt för att jobba som serveringspersonal i finklänning och klackar kändes kroppen som en 80årings.

Men som tur var äre hela 60 år till 80 och efter jobbet bar det hem till Ida för att tagga inför våra favoriter.

Eller i alla fall mina absoluta live-favoriter, Hoffmaestro! Vi åkte ner, förfestade och laddade upp. Det hela blev precis så magiskt som jag hade önskat. Vi dansade oss blöta av svett, skrek sönder våra redan slitna halsar och sjöng oss rörda. You rocked my heart.

 

Helgen som fortlöpte blev även den underbar. Dock i ett helt annat tempo vilket faktiskt behövdes, eftersom förkyldningen nu tagit hela mig i sitt grepp. Men mer om helgens brevader sen. Förhoppningsvis ska det bli lite bilder med. tjoho!

 

Poss